Hur länge är det egentligen som jag hållit på och kämpat med vikten? Sedan mellanstadiet i alla fall. Det var då jag först upptäckte att jag var något större än de smalaste tjejerna. Mina föräldrar erbjöd mig pengar om jag lät bli att äta godis på två månader. Vilket inte lyckades eftersom de själva åt godis.

Sen dess har det varit ett ständigt kämpande med vikten. 2003 gick jag ner 35 kg med hjälp av Cambridge och mycket gympa på fyra månader. Det gick otroligt lätt, kändes inte som någon ansträngning alls. Problemet blev att jag kände mig så nöjd att jag tänkte att jag kunde "ta det lite lugnt ett tag". Jo, vad bra! Att ta det lite lugnt gjorde att jag gick upp tio kg på ett halvår. Sen blev det kört på nåt sätt, jag visste inte hur jag skulle kunna gå ner igen utan att använda mig av Cambridge och nu var jag mer ute efter något långvarigt. Jag stötte på Viktklubb och gick med där och tillbringade sen flera år med att räkna kalorier. Jag gick ner, och upp, ner och upp. Och blev mer och mer fixerad vid kalorierna. Jag kom aldrig riktigt ner igen till den lägsta vikten på 70 kg utan låg och pendlade mellan 85 och 100 kg. Ett par gånger försökte jag i min desperation att köra en ny kur med Cambrigde men jag kunde inte ta mig igenom det igen, fick magsmärtor och mådde väldigt dåligt.

 

Mitt i detta fick jag ta mig igenom två operationer som gjorde att jag under flera års tid inte kunde gå ordentligt. Jag var färdig sjuksköterska men kunde inte arbeta, jag hade inget socialt liv, jag hade mycket ont dygnet runt och blev deprimerad. P.g.a. depressionen och alla mediciner brydde jag mig mindre om vad jag åt. Jag såg ingen ljusning framför mig utan trodde att det skulle vara så här tills jag dog. Inte ens läkarna hade just då någon lösning heller utan det enda de gjorde var att skriva ut mediciner. Så jag åt vad jag ville och kunde inte röra på mig för att förbränna nånting extra. Till sist nådde jag min maxvikt på 121 kg.

 

Sen plötsligt fick jag en ny kirurg som kände att han var åtminstone tvungen att göra ett försök för att hjälpa mig. Detta blev vändpunkten. Efter den sista operationen blev jag bättre än kirurgen själv kunnat tro. Smärtorna lättade, vi kunde börja planera för en rehabilitering och plötsligt fanns det nånting att se fram emot igen. När jag kunde dra ner på alla mediciner började hjärnan fungera som innan igen, jag kunde tänka lättare och kunde samtala med människor igen. Jag fick även en remiss till Överviktscentrum vilket jag gick till med glädje. Sen visade det sig att deras idé om att leva på grönsaker och inget fett inte fungerade för mig. Jag började äta som de sa men var ständigt hungrig vilket gav mig ett ständigt sug. Däremot försökte jag ta till mig allt annat de försökte lära oss om stress, känslor osv. Ett par gånger försökte jag återigen räkna kalorier för det var också något de kunde rekommendera på Överviktscentrum men för varje gång blev jag mer och mer fixerad, fick tankar om att svälta mig själv och ingen viktminskning var tillräcklig.

 

Sen kom ju detta med LCHF fram i media. Eftersom jag försökt gå ner i vikt sedan barnsben har jag alltid varit intresserad av hälsa, ännu mer efter att jag pluggade till sjuksköterska. Fettskrämd som jag blivit under hela min barndom kändes LCHF som en dödsdom. Men i utbildningen blir man drillad att tänka kritiskt och leta efter vad som är vetenskapligt, så jag läste och det fanns inte så mkt vetenskapligt emot LCHF, däremot mycket som talade för. Så för ett år sen bestämde jag mig för att prova. Jag fick aldrig någon jobbig övergångsperiod utan blev piggare och gladare istället. Jag gick ner 25 kg men p.g.a. en helt ohållbar arbetsmiljö på jobbet har jag inte kunnat hålla den vikten utan har gått upp lite igen. Nu ska jag byta arbete och hoppas och tror att det blir en mycket bättre arbetsmiljö och att jag kan fortsätta min viktminskning.