Jag pratade med en gammal bekant som också fick ont i ryggen ungefär samtidigt som jag skadade min. Den personen hade ingen synlig skada men fick ont i en muskel och blev sjukskriven ett tag. Men av nån anledning återhämtade sig inte den här personen. Frågade hur det gick med jobb och träning nu för tiden men personen har ingen sysselsättning och tränar inte. Det var just träning som blev ordinerat då för flera år sen och det hjälpte också. Undrade varför det inte blivit av på flera år och personen svarade "Jag orkar inte". Personen hade bara gett upp. Utan att ens försöka.

Jag förstår det inte.

Jag fick en kommentar av en släkting för ett tag sen som tyckte att jag "haft tur". Haft tur?! Jag sitter inte och tycker synd om mig själv p.g.a. det jag drabbats av, men jag uppskattar inte om någon säger att jag haft tur. Jag har kämpat i åratal med läkare, mediciner, sjukgymnaster, träning, försäkringskassa, arbetsförmedling, arbetsträning, arbete. Hade jag inte gjort det hade jag varit på samma ställe som den personen. Tur fanns inte inblandat. Jag gav inte upp!

Det är samma sak med vikten. Ska man ge upp för att man drabbats av en motgång och går upp några (eller många) kilon? Jag kan bara inte göra det. Så jag kämpar vidare.

Nu har jag ordentligt ont i ryggen. Sen jag bytte jobb har jag bara haft riktigt ont en gång. Minns inte vad jag hade gjort då. Denna gång har jag gjort trädgårdsarbete, shoppat på IKEA, kört bil lite längre sträcka och lyft lite för tungt samt byggt ihop möbler. Fick sån semesterenergi och när ryggen mår bra är det omöjligt att veta hur mycket den tål. Dessutom har jag gått ner i vikt och fettet på ryggen ger en viss stabilitet, så det är vanligt att man får ont då och då under viktminskningen. Får ta det lugnt ett par dar nu, gå promenader och inte lyfta nånting.

Ja, äntligen hittade jag måttbandet och jag har gått ner flera cm i midjan. :D