Är det nåt som får sig en smäll när man går upp i vikt så är det självkänslan. Först blir jag arg på mig själv. "Hur kunde du låta det här hända?!". Sen funderar jag på förklaringar. "Såklart det blir så här när man har så dålig arbetsmiljö som jag haft". Och så blir det nån slags ursäkt istället.

För att inte tala om på jobbet när man måste byta upp till en större storlek eller envist använder den mindre storleken och känner hur kläderna stramar över höften.

Nu har jag försökt peppa mig själv och sagt att jag är ju inte uppe i maxvikt, jag är inte tillbaka på noll! Inte för att godta viktuppgången utan för att lägga fokus på nedåtvägen och inte uppåtvägen. Jag är fortfarande på minus! Det är dags att fortsätta nedåt!

Denna vecka har jag dragit ner på Cola Zero, inte druckit alkohol och dragit in på kolhydraterna. Jag är inte nere på strikt LCHF, men jag trappar ner lite i taget tills jag är där.

Jag äter även mindre mejerier nu än tidigare. Ett tag åt jag grädde till frukost, lunch och middag. Flera gånger har jag läst att det är många som inte klarar mycket mejerier och jag kände mig hungrig ganska ofta. Men nu när jag inte äter mejerier ens varje dag känns det mycket mer stabilt och jag klarar mig även på mindre mat.

Jag kämpar vidare!