LCHF har varit en ganska långsam process för mig. Först gjorde jag en massa research eftersom jag är uppväxt med en fettskrämd mamma. Fettskrämd på så sätt att man inte kunde använda smör och grädde, men äta pommes och pizza. När jag äter kolhydrater måste jag äta fem mål per dag och när jag gick över till LCHF fick jag fortsätta med det, åt lite nötter och gräddkvarg till mellanmål mellan måltiderna.

Sen började jag stå mig mer och mer och kunde övergå till att bara äta tre gånger om dagen. Kroppen kändes mer harmonisk och magen fungerade bra. Sen tog det ganska lång tid, nåt år, innan jag slutade vara hungrig på morgonen, men nu äter jag inte längre frukost. Jag vaknar mätt och blir hungrig vid lunchtid. Det passar mig så bra för jag gillar inte frukostmat ändå, vare sig LCHF eller kolhydratmat, det enda jag åt var kvarggrädde med hallon men det blev lite för mkt kolhydrater att börja dagen med.

Ibland på helgerna äter vi sen lunch/tidig middag och äter bara en gång. Men när jag jobbar blir jag hungrig vid lunch samtidigt som det är en social grej att vi äter tillsammans.

Detta är ingenting som jag tvingat mig till utan det har skett naturligt. Jag tänker att det har lite med fetträdslan att göra med, att det tar lite tid att inte vara rädd för fettet och samtidigt att få kroppen att vänja sig.

Jag upplever att det hjälpt mig mycket att väcka hunger- och mättnadskänslor igen. Förut trodde jag att jag inte var mätt förrän jag var fullständigt proppmätt, också nåt jag började med i väldigt tidig ålder. Sen när jag gick på alla opioider m.m. för mina diskbråck hade jag ingen hunger alls. Glömde äta eftersom jag dessutom inte var riktigt "med" med så mycket substanser i kroppen de dagar min sambo jobbade och sen på kvällen kände jag mig väldigt skakig i kroppen och då åt jag förmodligen lite godis.

Även efter jag slutade med alla mediciner (där kan man tala om abstinens!) så fungerade inte hunger- och mättnadskänslorna. Men nu som sagt känner jag att de faktiskt börjar ordna upp sig. Jag blir mätt även om jag inte ätit upp allt på tallriken och jag har börjat gilla den där nöjd-men-inte-proppmätt-känslan.